Tiden är den eld…

…I vilken vi brinner

Den ursprungliga Star Trek-serien är ett fenomen som kan vara svårt att förklara för de yngre, och för dem som inte redan är bitna. En science fiction-serie som visuellt ser hopplöst gammeldags och billig ut med dagens mått mätt, som är lätt att driva med, men som som i sina bästa stunder har ett djup och ett bestående värde som få serier kan mäta sig med. Lätt att avfärda, men svår att skaka av sig om den bitit sig fast. Den tjänar också som en grund för en intressant, om än något dyster, tidsobservation: när det görs en modern remake på originalet är det dyrt, visuellt snyggt, och intellektuellt genomruttet. All substans saknas. Det säger något om vår tid att det överlägset bästa som gjorts med Star Trek de sista decennierna är en AI-stödd fan-film utan dialog. (Den bitne som till äventyrs inte redan sett Unification – gör det.)

Men vad har då detta med drinkar och poesi att göra? Jo, saken är den att jag en gång i tiden fastnade för en viss replik av en av de bästa Star Trek-antagonisterna: Kahn.

Time is the fire in which we burn

Det lät inte bara coolt; det väckte den där förundran som riktigt bra fraser kan göra. Det är trettio år sedan jag sökte upp dikten den är hämtad från – Calmly We Walk Through This April’s Day av Delmore Schwartz. Jag skall erkänna att det inte var någon omedelbar förälskelse. Men den är bestående, och den har växt med tiden. Vad är jag nu, som jag var då? Dikten är det jäktande New York, och det tidlösa i det mänskliga tillståndet. Det eviga och det temporala. Det är en dikt att läsa många gånger, och ständigt hitta något nytt.

Vad dricker man till, då? En oväntad kollision med NY-känsla. En cocktail jag hittade i en gammal bok, som lät orimlig, men som visade sig fungera. En ny smakhorizont.

The Waldorf Cocktail

2cl färskpressad citron
2,5cl svensk punsch
5cl gin (Citaldelle, i mitt fall)

Skakas med is, serveras med en skiva citronskal och en isbit.

Således förberedd, här är läsningen.

Calmly We Walk through This April’s Day

Calmly we walk through this April’s day,
Metropolitan poetry here and there,
In the park sit pauper and rentier,
The screaming children, the motor-car
Fugitive about us, running away,
Between the worker and the millionaire
Number provides all distances,
It is Nineteen Thirty-Seven now,
Many great dears are taken away,
What will become of you and me
(This is the school in which we learn …)
Besides the photo and the memory?
(… that time is the fire in which we burn.)

(This is the school in which we learn …)
What is the self amid this blaze?
What am I now that I was then
Which I shall suffer and act again,
The theodicy I wrote in my high school days
Restored all life from infancy,
The children shouting are bright as they run
(This is the school in which they learn …)
Ravished entirely in their passing play!
(… that time is the fire in which they burn.)

Avid its rush, that reeling blaze!
Where is my father and Eleanor?
Not where are they now, dead seven years,
But what they were then?
No more? No more?
From Nineteen-Fourteen to the present day,
Bert Spira and Rhoda consume, consume
Not where they are now (where are they now?)
But what they were then, both beautiful;

Each minute bursts in the burning room,
The great globe reels in the solar fire,
Spinning the trivial and unique away.
(How all things flash! How all things flare!)
What am I now that I was then?
May memory restore again and again
The smallest color of the smallest day:
Time is the school in which we learn,
Time is the fire in which we burn.